Hej!

 

Så jag ska berätta lite om min bror Edward, eftersom att en del av denna bloggen faktiskt handlar om honom, han är en del av varför jag just skapade denna bloggen. 

Det började med att min stora bror Philip kom till världen 1995, mina föräldrar födde sedan Edward 2 och ett halvt år senare. Sedan 1 och ett halvt år senare kom jag till världen 1999. 

 

När Edward var 1 år så var mamma och hennes bästisar på en liten träff för alla hade nämligen fått söner samma år. Så de skulle visa upp sina söner och prata om framtiden osv. När de skulle lägga ner Edward på golvet tillsammans med de andra bebisarna kröp de andra runt omkring helt normalt. Men Edward bara låg där, helt rak på golvet och rörde inte en fena. 

 

Mamma hade inte förståt varför Edward inte börjat krypa eller gå ännu, men hon la inte ner mycket mer tid på det och tänkte att det kommer med tiden. Men ju längre tiden gick så började mamma förstå att något var inte rätt med denna pojken. Mamma och pappa tog honom till doktorn och inte många veckor efter det fick vi de hemska nyheterna om att Edward inte var frisk, han hade en sjukdom kallad autism.

 

Åren gick och min pappa och mamma skilde sig. Jag var 2 snart 3 år när mina föräldrar skilde sig. 

När Edward fyllde 5 år började han växa. Han växte på längden och blev bara längre och längre, men hur mycket han än åt så blev han inte tjock. Nu idag är han väldigt lång, men han är bara skinn och skelett. Han väger mindre än mig, han är 15 år och väger ungefär 48 kg. 

 

Han har fått opereras flera gånger pga av massa probem med hans kropp. Detta innebär en massa magont, och en massa besök på sjukhus. Ibland i väldigt seriösa situationer. 

 

Edward bor idag inte hemma utan han bor i Ösmo 1h och 30 min från Stockholm ungefär. Han bor i ett jätte bra hem med barn som är som han, och med väldigt bra personal som tar ut barnen och gör massor med roliga saker. Med på lov och helger kommer han hem och i veckorna går han i skolan och försöker lära sig skriva, läsa och prata, Edward håller på att lära sig prata, och han har verkligen tagit stora steg framåt. 

 

Men det är en LÅNG väg tills han är helt frisk. 

Det är inte ens säkert att han blir helt frisk. Men man får verkligen hoppas det.

Jag älskar min bror, och hans sjukdom hindrar mig verkligen inte från att göra olika saker med honom, han är min bror for crying out loud. 

Jag älskar honom.